och det är sånthär som får mig att vilja skriva långa passager om att vakna i en snödriva och minnas hur alla man någonsin känt just omkommit i 2010s värsta seriekrock. På en tisdag.
Ja, och det är därför jag har svårt för att sätta ord på kärlek. Ska man snida till varje ord som om det aldrig sagts tidigare? Finna nya användningsområden?
Och mina händer rör sig över ditt skrivbord memorerar varje ådra du rört vid
Och en liten rad som faktiskt till och med var upphängd i Tanjas falulägenhet:
Efter en välbehövd sträckning kräktes jag sakta upp mina inälvor och gick till jobbet
Funderar ofta på det där med "nyskapande", existerar det fortfarande? Kanske geografiskt på något vis. Om man kastar om ord i en mening får man ju en ny mening. Inget plagierande här inte.
Som denne smått återkommande herre säger mellan sekunderna 15 och 19:
Eller som gamle gode Picasso en gång sa: “Good artists copy, great artists steal”
Om man skulle ta alla böcker i ens bokhylla, skriva av de två första orden i första meningen i varje bok och sedan sammaställa dessa (med viss korrigering och omkastning), är resultatet då något slags plagiat?
När jag var yngre roade jag mig ofta med att skriva ord på lappar. Jag samlade dom i en burk och när jag behövde skriva någonting tog jag fram burken, plockade upp fem ord eller fler, kanske färre, och skrev utifrån dessa.
Jag återkommer med mer relevanta iakttagelser och reflektioner angående slump och dylikt. Dock har jag upptäckt att:
i och med mitt senaste skolprojekt som mynnade ut i en finstämd låt där gitarroljud spelade en stor roll har jag börjat uppskatta alla möjliga oljud. Detta gör alltså att jag på allvar kan säga att jag uppskattade fåglarnas musikskapande. Lägg på en långsam, djup stämma á la Einstürzende Neubauten eller Tom Waits, och jag är helt med.
distorderad griffeltavla låter som ett nytt och spännande, framför allt användbart instrument.
Och apropå Einstürzende Neubauten (vill man inte titta/lyssna på tyskt prat så kan man hoppa fram till ungefär 5 minuter in):
Miranda: Det jag försökte förmedla häromnatten blev aningens diffust. Det handlar om den ständigt närvarande slumpen. Freud har lämnat oss, kvar finns:
...på en liten resa såhär mitt i vintern. Det här är början på ett projekt som jag och min följeslagare/sidekick/kompanjon/partner Tanja har ruvat på länge. Projektet ska mynna ut i en bok där grafisk formigvning, konst, poesi och musik sammanförs och kompletterar varandra på de mest makalösa vis.
Med oss på resan kommer vi givetvis ha fler än bara oss själva, då man som två inte kan bemästra alla strängar på banjon. Exakt vilka som får vara med är inte bestämt än.
Och det här kommer vara platsen där allt det här sammanförs. Dikter, utkast, inspiration (kan någon plocka ut det ordet ur min vokabulär, jag tror jag måste kräkas) och andra saker som visar hur arbetet fortgår.
Då jag tror att det främst är jag som kommer att stå för den ordande delen i det hela, åtminstone till att börja med, så inleder jag det hela med ett par rader ur anteckningsboken.
-
Likna mig inte vid ditt ömmande behov av skaparglädje likna mig inte vid ett konstverk du måste måla klart